19 - kebab, rolling stones och den här förbannade fotbollen
19.30 - 20.00: Äta kebab
20.00 - 22.00: Se Barcelona inkassera tre poäng borta mot Getafe
22.00 - ......... : Ge sig ut på äventyr
Ja, där har ni vad som från början var tänkt att vara min lördagskväll. Kebaben är inte mycket att snacka om, den punkten gick precis som planerat. 40-kronorsrullen var lika god som vanligt och trots att den som vanligt var ungefär hälften så liten som kebabrullarna på Tigris så började kvällen arta sig riktigt bra. Men så var det den här fotbollen, den här förbannade fotbollen.
Då hotellet på min parallellgata, i vars restaurang- och baravdelning jag sett de två tidigare Barcelonamatcherna och som jag hade tänkt skulle bli mitt stammisställe, inte hade betalat den milda summan på 4.90 euros som behövs för att få visa kvällens match var jag tvungen att leta upp ett nytt ställe att se matchen på.
Efter att ha rännt runt på en jävla massa barer (20 st, löst räknat) hittar jag slutligen vad jag letar efter - en irländsk pub visar matchen. Jag beställer en stor stark (en vanlig Heineken, ingen irländsk svart öl här inte) och slår mig ner på en ledig barstol och blickar upp mot TV:n. På resultattavlan står det 1-0. 1-0 till hemmalaget. 1-0 till Getafe. Jag hinner knappt ta av mig jackan innan domaren blåser för halvtid. "Det här vänder vi", tänker jag optimistiskt.
Uttrycket "att hugga i sten", d.v.s. att missta sig, har sällan kommit mer till sin rätt. För 45 minuter senare, efter att ha sett både Ronaldinho och Messi bli utbytta, Zambrotta bli utvisad, Bojan filma till sig ett gult kort, Abidal inte slå en enda korrekt passning och Barcelona underprestera något obeskrivligt, visar resultattavlan 2-0. 2-0 till Getafe och jag kan inte komma på senast jag såg Barcelona spela såhär dåligt.
Framför mig på bardisken står tre tomma ölglas. Aldrig tidigare har jag kännt en sådan samhörighet med tre ölglas, men i det ögonblicket var jag lika tom inombords som dom var på öl.
När jag kom hem, nedstämd och dyster som aldrig förr, kändes sängen som ett väldigt aktuellt alternativ, men efter att brännt av några Rolling Stones-klassiker i iTunes hade jag på nytt fyllts av en gnutta optimism. Därför befann jag mig vid tolvsnåret, som så många gånger förut, på Plaza Castillo tillsammans med ett gäng andra studenter.
Efter den sedvanliga "vart-ska-vi-gå-ikväll-processen", som ikväll kändes såväl längre som mer onödig än någonsin, var min optimism som bortblåst med vinden. Den enda bild som, mot min vilja, återkom på min näthinna var Henrys missade friläge i första halvlek vid ställningen 0-0. Trots detta följde jag med till stället som klubbats som slutdestination för kvällen.
Till en början verkade det som att jag hade fattat ett bra beslut; en full tysk köpte öl åt mig, i baren fanns det godisskålar som jag med glädje utforskade och ur det imponerande högtalarsystemet strömmade tonerna till bland annat Take Me Out med Franz Ferdinand och Heart Of Glass med Blondie. Efter ett tag förändrades dock min inställning drastiskt iochmed att tysken försvann spårlöst, godiset tog slut och musiken ändrade skepnad och övergick i någon omelodiös synth-indiepop. Efter en titt på mitt armbandsur som visade kvart över två bestämde jag mig, trött efter de två föregående dagarnas betydligt mer lyckade festande, för att bege mig hemåt.
Väl hemma, för andra gången denna kväll, dödade jag direkt en halvtimme på Facebook, läste därefter om matchen jag tidigare under kvällen beskådat på såväl sportbladet.se som svenskafans.com och det var fanimej ingen uppmuntrande läsning. Så nu sitter jag här, klockan kvart över fyra och lyssnar på R.E.M vilket inte gör en människa glad. Dags att krypa till kojs efter min sämsta utekväll hittills här i Pamplona och hade det inte varit för godiset i baren hade den mycket möjligt kunnat plocka en riktigt hög placering på listan över de sämsta utekvällarna någinsin. Och så var det den här fotbollen, den här förbannade fotbollen...
Buenas noches
20.00 - 22.00: Se Barcelona inkassera tre poäng borta mot Getafe
22.00 - ......... : Ge sig ut på äventyr
Ja, där har ni vad som från början var tänkt att vara min lördagskväll. Kebaben är inte mycket att snacka om, den punkten gick precis som planerat. 40-kronorsrullen var lika god som vanligt och trots att den som vanligt var ungefär hälften så liten som kebabrullarna på Tigris så började kvällen arta sig riktigt bra. Men så var det den här fotbollen, den här förbannade fotbollen.
Då hotellet på min parallellgata, i vars restaurang- och baravdelning jag sett de två tidigare Barcelonamatcherna och som jag hade tänkt skulle bli mitt stammisställe, inte hade betalat den milda summan på 4.90 euros som behövs för att få visa kvällens match var jag tvungen att leta upp ett nytt ställe att se matchen på.
Efter att ha rännt runt på en jävla massa barer (20 st, löst räknat) hittar jag slutligen vad jag letar efter - en irländsk pub visar matchen. Jag beställer en stor stark (en vanlig Heineken, ingen irländsk svart öl här inte) och slår mig ner på en ledig barstol och blickar upp mot TV:n. På resultattavlan står det 1-0. 1-0 till hemmalaget. 1-0 till Getafe. Jag hinner knappt ta av mig jackan innan domaren blåser för halvtid. "Det här vänder vi", tänker jag optimistiskt.
Uttrycket "att hugga i sten", d.v.s. att missta sig, har sällan kommit mer till sin rätt. För 45 minuter senare, efter att ha sett både Ronaldinho och Messi bli utbytta, Zambrotta bli utvisad, Bojan filma till sig ett gult kort, Abidal inte slå en enda korrekt passning och Barcelona underprestera något obeskrivligt, visar resultattavlan 2-0. 2-0 till Getafe och jag kan inte komma på senast jag såg Barcelona spela såhär dåligt.
Framför mig på bardisken står tre tomma ölglas. Aldrig tidigare har jag kännt en sådan samhörighet med tre ölglas, men i det ögonblicket var jag lika tom inombords som dom var på öl.
När jag kom hem, nedstämd och dyster som aldrig förr, kändes sängen som ett väldigt aktuellt alternativ, men efter att brännt av några Rolling Stones-klassiker i iTunes hade jag på nytt fyllts av en gnutta optimism. Därför befann jag mig vid tolvsnåret, som så många gånger förut, på Plaza Castillo tillsammans med ett gäng andra studenter.
Efter den sedvanliga "vart-ska-vi-gå-ikväll-processen", som ikväll kändes såväl längre som mer onödig än någonsin, var min optimism som bortblåst med vinden. Den enda bild som, mot min vilja, återkom på min näthinna var Henrys missade friläge i första halvlek vid ställningen 0-0. Trots detta följde jag med till stället som klubbats som slutdestination för kvällen.
Till en början verkade det som att jag hade fattat ett bra beslut; en full tysk köpte öl åt mig, i baren fanns det godisskålar som jag med glädje utforskade och ur det imponerande högtalarsystemet strömmade tonerna till bland annat Take Me Out med Franz Ferdinand och Heart Of Glass med Blondie. Efter ett tag förändrades dock min inställning drastiskt iochmed att tysken försvann spårlöst, godiset tog slut och musiken ändrade skepnad och övergick i någon omelodiös synth-indiepop. Efter en titt på mitt armbandsur som visade kvart över två bestämde jag mig, trött efter de två föregående dagarnas betydligt mer lyckade festande, för att bege mig hemåt.
Väl hemma, för andra gången denna kväll, dödade jag direkt en halvtimme på Facebook, läste därefter om matchen jag tidigare under kvällen beskådat på såväl sportbladet.se som svenskafans.com och det var fanimej ingen uppmuntrande läsning. Så nu sitter jag här, klockan kvart över fyra och lyssnar på R.E.M vilket inte gör en människa glad. Dags att krypa till kojs efter min sämsta utekväll hittills här i Pamplona och hade det inte varit för godiset i baren hade den mycket möjligt kunnat plocka en riktigt hög placering på listan över de sämsta utekvällarna någinsin. Och så var det den här fotbollen, den här förbannade fotbollen...
Buenas noches
Kommentarer
Postat av: P
kebab är gott.
Trackback
