14
åter är ett fullspäckat veckoslut till ända. egentligen är veckoslut fel ord, snarare är "andra-halvan-av-veckan" en mer korrekt benämning. hur som helst, det fullspäckade jag pratar om, vad det nu kan kallas, startade på onsdag kväll och slutade på söndag morgon runt klockan sex. tack vare allhelgonagrejen var skolorna stängda på både torsdagen och fredagen och är folk lediga "imorgon" så betyder så gott som alltid fest. 4 lediga dagar (torsdag, fredag, lördag, söndag) innebär således 4 festkvällar (onsdag, torsdag, fredag, lördag).
onsdag
första anhalt var hemma hos emilio (italienaren som jag nämnt tidigare), linn (tjej från gotland otroligt nog) och de övriga tre personerna som bor där som jag dock inte kan namnen på. efter en mellanlandning hos några lirare som jag aldrig träffat tidigare och som jag förmodligen aldrig heller kommer träffa igen, var det dags att bege sig till huvudfesten som ikväll ägde rum på ett större diskotek en bit utanför stan. dit tog man sig med hjälp av buss och aldrig tidigare under mitt snart 19-åriga liv har jag varit med om maken till bussresa. bussen kunde liknas vid en liten flotte i atlanten fylld av skeppsbrutna sjömän som kämpar för sitt liv för att inte ramla i vattnet, (fruktansvärt dålig liknelse men kort sagt, det var sjukt jävla trångt). lägg då till att alla människor "ombord" var fulla som kastruller och skrek, skrålade och sjöng samtidigt som de längsta passagerarna spelade bongotrummor i taket. väl framme på diskoteket var det fullt pådrag och folket var galna. det enda som fattades var bra musik då den som spelades tyvärr var ganska dålig, dock plockade dj:n fram några rejäla guldkorn då han lirade klassiska remixer på the white stripes' seven nation army, rolling stones' satisfaction och "are you going to saaan fraaanciscooooo" som totalt fick de dansande besökarna att gå i taket. när klockan hade blivit runt halv fem på morgonen och jag hade jobb inplanerat på mitt schema klockan 13.00 på torsdagen kände jag att det var dags att tänka på refrängen och styra kosan mot mitt kära hem. sagt och gjort, jag lämnade sällskapet, hoppade på en buss (som var betydligt mer lugn och stillsam än den tidigare) och kom hem ca klockan sex på morgonen.
torsdag
tvingades tyvärr lämna återbud till festligheterna denna dag då jag var fullständigt slutkörd efter att ha jobbat mellan klockan ett och elva med endast en två timmars paus på eftermiddagen som jag spenderade sovandes i min säng.
fredag
efter att ha jobbat på eftermiddagen började festligheterna denna kväll på plaza de castillo som är typ som pamplonas motsvarighet till stora torget. på helgkvällarna brukar det samlas studenter här för att sedan bege sig vidare till barer eller klubbar och så även denna kväll. samlingarna på plaza de castillo kan bli väldigt långdragna och sega då man måste vänta in den, den och den personen och sen bestämma om man ska gå till det, det eller det stället. hela denna process kan ta upp till en timme. efter två stopp på vägen blev baren atxiki slutdestination. ingen höjdare egentligen, men som med så mycket annat så handlar det mesta om inställning och med rätt inställning kan även det sunkigaste hak förvandlas till en riktig guldgruva för den festsugne. och efter ett par cañas går iallafall jag igång till låtar som beatles twist and shout, a-ha's take on me och några klassiker från grease. när sedan hamnplandängor som destination unknown och love don't let me go spelades var festen i full gång. efter några timmars röj hade klockan blivit fem, stället stängde och då var sömn högsta prioritet.
lördag
"tjena elton, det är johan. har du lust att komma upp och jobba lite? vi har rätt mycket att göra." detta samtal väckte mig runt halv två-snåret på lördagen och trots att min högsta önskan i det ögonblicket var att gå upp, svepa två glas vatten och sedan krypa till kojs igen kände jag att jag inte hade mycket till val - det fick bli jobb. kom hem vid sex, slängde mig i sängen och sov till halv nio. då började förberedelserna, ty ikväll var en speciell kväll. det var kvällen då jag för första gången skulle ha förfest i min egen lägenhet, riktigt stort. trots att jag är smått efterbliven när det gäller tekniska prylar lyckades jag med bedriften att koppla in min dator i stereon, vilket betydde att musiken var spikad och jag kände mig nöjd. men något fattades, jag hade ju trots allt bjudit in ett gäng mer eller mindre okända människor till förfest och kände därför att jag ville framstå som lite extra duktig. plötsligt vaknade kocken i mig (ja, den finns faktiskt där) och en halvtimme senare var jag klar. på bordet i vardagsrummet stod nu två skålar med sallad och oliver, samt ett par tallrikar med tapas (typ smårätter) på. det var dock inte lika avancerat som det låter, "smårätterna" var i själva verket skivad baguette med olika pålägg; ost, salami, philadelfiaost och ett alldeles utsökt stycke "bloque de hígado de pato", en typ leverpastej fast gjord på anka, smaskens. folket (ca 10 pers) kom, jag drog på musik och stämningen var mycket trevlig. så trevlig att vi inte lämnade hemmet förrän klockan tre, då det var för sent att bege sig till något diskotek så istället blev det en bar som inte var mycket att hurra för. som sagt kan dock en bra inställning få ett ställe att totalt byta skepnad och även denna kväll får summeras som riktigt lyckad. den enda punkten på minuslistan är att ingen hade nån kamera som kunde dokumentera kvällen.
onsdag
första anhalt var hemma hos emilio (italienaren som jag nämnt tidigare), linn (tjej från gotland otroligt nog) och de övriga tre personerna som bor där som jag dock inte kan namnen på. efter en mellanlandning hos några lirare som jag aldrig träffat tidigare och som jag förmodligen aldrig heller kommer träffa igen, var det dags att bege sig till huvudfesten som ikväll ägde rum på ett större diskotek en bit utanför stan. dit tog man sig med hjälp av buss och aldrig tidigare under mitt snart 19-åriga liv har jag varit med om maken till bussresa. bussen kunde liknas vid en liten flotte i atlanten fylld av skeppsbrutna sjömän som kämpar för sitt liv för att inte ramla i vattnet, (fruktansvärt dålig liknelse men kort sagt, det var sjukt jävla trångt). lägg då till att alla människor "ombord" var fulla som kastruller och skrek, skrålade och sjöng samtidigt som de längsta passagerarna spelade bongotrummor i taket. väl framme på diskoteket var det fullt pådrag och folket var galna. det enda som fattades var bra musik då den som spelades tyvärr var ganska dålig, dock plockade dj:n fram några rejäla guldkorn då han lirade klassiska remixer på the white stripes' seven nation army, rolling stones' satisfaction och "are you going to saaan fraaanciscooooo" som totalt fick de dansande besökarna att gå i taket. när klockan hade blivit runt halv fem på morgonen och jag hade jobb inplanerat på mitt schema klockan 13.00 på torsdagen kände jag att det var dags att tänka på refrängen och styra kosan mot mitt kära hem. sagt och gjort, jag lämnade sällskapet, hoppade på en buss (som var betydligt mer lugn och stillsam än den tidigare) och kom hem ca klockan sex på morgonen.
torsdag
tvingades tyvärr lämna återbud till festligheterna denna dag då jag var fullständigt slutkörd efter att ha jobbat mellan klockan ett och elva med endast en två timmars paus på eftermiddagen som jag spenderade sovandes i min säng.
fredag
efter att ha jobbat på eftermiddagen började festligheterna denna kväll på plaza de castillo som är typ som pamplonas motsvarighet till stora torget. på helgkvällarna brukar det samlas studenter här för att sedan bege sig vidare till barer eller klubbar och så även denna kväll. samlingarna på plaza de castillo kan bli väldigt långdragna och sega då man måste vänta in den, den och den personen och sen bestämma om man ska gå till det, det eller det stället. hela denna process kan ta upp till en timme. efter två stopp på vägen blev baren atxiki slutdestination. ingen höjdare egentligen, men som med så mycket annat så handlar det mesta om inställning och med rätt inställning kan även det sunkigaste hak förvandlas till en riktig guldgruva för den festsugne. och efter ett par cañas går iallafall jag igång till låtar som beatles twist and shout, a-ha's take on me och några klassiker från grease. när sedan hamnplandängor som destination unknown och love don't let me go spelades var festen i full gång. efter några timmars röj hade klockan blivit fem, stället stängde och då var sömn högsta prioritet.
lördag
"tjena elton, det är johan. har du lust att komma upp och jobba lite? vi har rätt mycket att göra." detta samtal väckte mig runt halv två-snåret på lördagen och trots att min högsta önskan i det ögonblicket var att gå upp, svepa två glas vatten och sedan krypa till kojs igen kände jag att jag inte hade mycket till val - det fick bli jobb. kom hem vid sex, slängde mig i sängen och sov till halv nio. då började förberedelserna, ty ikväll var en speciell kväll. det var kvällen då jag för första gången skulle ha förfest i min egen lägenhet, riktigt stort. trots att jag är smått efterbliven när det gäller tekniska prylar lyckades jag med bedriften att koppla in min dator i stereon, vilket betydde att musiken var spikad och jag kände mig nöjd. men något fattades, jag hade ju trots allt bjudit in ett gäng mer eller mindre okända människor till förfest och kände därför att jag ville framstå som lite extra duktig. plötsligt vaknade kocken i mig (ja, den finns faktiskt där) och en halvtimme senare var jag klar. på bordet i vardagsrummet stod nu två skålar med sallad och oliver, samt ett par tallrikar med tapas (typ smårätter) på. det var dock inte lika avancerat som det låter, "smårätterna" var i själva verket skivad baguette med olika pålägg; ost, salami, philadelfiaost och ett alldeles utsökt stycke "bloque de hígado de pato", en typ leverpastej fast gjord på anka, smaskens. folket (ca 10 pers) kom, jag drog på musik och stämningen var mycket trevlig. så trevlig att vi inte lämnade hemmet förrän klockan tre, då det var för sent att bege sig till något diskotek så istället blev det en bar som inte var mycket att hurra för. som sagt kan dock en bra inställning få ett ställe att totalt byta skepnad och även denna kväll får summeras som riktigt lyckad. den enda punkten på minuslistan är att ingen hade nån kamera som kunde dokumentera kvällen.
